hemma bra men borta bäst?
Jag ber till gud att det inte är som jag tror det är...känner igen hennes beteende sen förra gången. Hon är nästan alltid arg eller besviken på än, så fort hon kommer hem sover hon och där ligger hon hela dagen. Vad man än säger eller gör räcker inte. Hon verkar kanske normal för era ögon...men tro mig, när ni inte är med e hon helt annorlunda. Hon är inte den snälla trevliga, utan hon är arg, trött och ledsen. Visst hon är snäll men min mor är inte den samma sen hon drabbades av sin depresstion =(
Blir ju inte bättre att ens fader också är på väg till samma öde. Han är trött på att trösta mor och det finns ingen som tröstar honom förutom jag. Ni kan inte ens föreställa er hur det e att trösta sin egna förälder, det borde vara tvärt om.
Men när det är något som inte står rätt till, som ex batterier ur en dosa är uttagna antar de alltid att det e just jag som gjort det. De glömmer att det finns en till i huset. min broder har plötsligt blivit den "duktiga" i huset. Jag är tydligen inte duktig nog för att jag inte går ut med hundarna...förlåt om man inte är hemma då. Inte underligt att jag inte vill vara hemma när jag inte känner mig uppskattad.
