laspalma

Hatar måndagar, hatar försej det mesta just nu. Min dag började med att pappa kom fram och kramade om mig och berättade för mig att det inte står bra till för han o mamma. Jag fatta noll, det va ju på morgonen. Han förklarade o jag bara kände att jag inte klarade av det och att jag inte ville höra mer. Jag hade bara stor lust att sätta mig ner o tjuta ihjäl mig, men det kunde jag ju inte göra. Jag var tvungen att vara stark inför pappa, han behövde stödet, han själv var helt förstörd. Så vad skulle jag gjort? Pappa erbjöd mig skjuts till skolan och i bilen var vi tysta. Vi sa hej då och visste inte om vi skulle träffa varandra på ett tag. Jag hade idrott första timmen i simhallen. Jag gick ner till gymmet, började springa och ville inte sluta. Jag kunde ha hållt på hela dagen för jag ville bara bort. Slippa känna skiten jag hade hört. Efter det fick jag sätta på glada masken igen och låtsas som inget, men det höll inte så länge. Fick reda på lite saker som gjorde mig ännu mer nedstämd. Man gör inte så, eller trodde inte du var en sådan som gjorde så, du är precis likadan som alla andra! Sen bar det av till lektion. Folk trodde jag va sur, men jag va ledsen o arg (men inte på dem). Vi kollade film på samhällskunskapen så det va lugnt. När vi hade rast frågade Johan mig vad jag tänkte på, först ignonerade jag det för hade inte lust att ta upp det, men sen bara brast det. Började tjuta i matsalen.. skit pinsamt :S de fick sitta o trösta mig ett tag sen va det lektion igen. Kändes ändå lite bättre att de visste, men blev efter ett tag ledsen igen. Egentligen bryr jag mig inte, du får fan göra som du vill, ditt liv.
Efter skolan ringde jag mor o berätta att jag skulle stanna kvar i skolan för lucia träning, hörde att hon var ledsen så jag fick panik att jag inte var där. Jag kände mig maktlös, hade bara lust att springa hem o krama om henne. Men det kunde jag ju inte göra, utan la på, sprang iväg ifrån johan, joel o alex. Satte mig där ingen hitta mig, fällde några tårar och gick tillbaka till dem och låtsades som inget.
Åkte hem med obehag i magen, hur skulle kvällen bli? Skulle allt lösa sig?
Pappa kom iaf hem på kvällen, han o mamma satte sig och prata medans jag o bror åkte o handla. När vi kom hem viskade mamma i mitt öra: Tänk inte på det Linda, det kommer nog lösa sig.